Sök inlägg

söndag 27 maj 2018

Minnet

Var på 50 årsfest i helgen.
Älsklingens syster firade en försenad  50årsdag för familjen. Vi packade med oss svärföräldrarna och åkte till Bromma. Vi hade en jättemysig fest med god mat och dryck som vi avslutade med sälskapsspelet BESSERWISSER på kvällskröken.
Nästa morgon en riktig hotellfrukost och därefter hemgång.







När vi skulle åka hem utspelar sig följande.
svärmor och svärfar tar plats i baksätet. svärmor tar till orda.
Har vi med oss allting nu?
Ja allt är med! säger svärfar.
När vi har åkt 100m säger svärfar att han glömde sin mössa.
Du hade ju ingen mössa, det var jag som hade mössa , inte du-säger svärmor.
Jo nog vet ja att du hade mössa, det hade jag med- säger svärfar.
Vi backar tillbaka 100m och svärfar går in i huset.Efter en liten stund kommer han tillbaka med en truckerkeps i näven- jag hitta mössan.
Vi åker ännu en gång hemåt. När vi åkt nån kilometer säger svärfar att han nog glömt sin "beautybox"(necessär) också. - Då får den vara kvar säger svärmor. Då ringer svärmors telefon. Det är svägerskan som har hittat svärfars sandaler.
Vi åker ytterligare några minuter då upptäcker Svärmor att hennes portmonä är borta.Vi ringer till svägerskan, den är inte där. Vi stannar och tittar i bagageluckan om den är där eller i resväskan. Då hittar vi Svärfars kvarglömda Beautybox. Men ingen portmonä. Svärmor drar sig till minnes att hon hade den när vi fikade på vägen ner till festen. Vi åker till fiket och frågar personalen, men utan resultat. Svärmor spärrar kortet och inga pengar har tagits ut. I skrivande stund är ingen portmonä upphittad.


Min farsa är likadan han. Han brukar glömma glasögon, plånbok och klocka lite varstans. När vi var i Riga glömde han plånboken med pass, körkort och hela kittet. Hans strategi är att han har en midjeväska med allting i så att han ska slippa sprida ut sina prylar överallt. Det funkar så där.

Jag tycker själv att jag är en mästare på att glömma saker överallt, och det lär ju inte bli bättre med åren heller. På väg hem frågar jag älsklingen vad vi ska ha för strategi för att klara oss när vi blir äldre ?  Hon föreslår att vi gör en checklista där vi kryssar i att vi har med oss allting när vi är ute och reser.
Jag föreslår att vi stannar hemma.


måndag 21 maj 2018

Ett fruktansvärt experiment


 Har ni sett TV4-programmet Hälsningar från ?
Det är i alla fall en TV-serie där en kändis får göra en tidsresa tillbaka till när vederbörande var 12 år. Familjen får följa med och sedan åker man till ett tidtypiskt hus fullproppat med nostalgi från 60-70- 80- eller 90 talet. Hela familjen får lämna in sina mobiler, byta till tidtypiska kläder och leva en helg i husen som man levde då. Det är ett kul program med hög igenkänningsfaktor för oss som var med. Men det är en sak som slår mig. I alla programmen får familjen säga vad dom tyckte om nostalgitrippen, och alla säger samma sak.
Barnen tyckte att det var coolt och kände sig avslappade utan mobiler. Föräldrarna tyckte att det var underbart att få umgås med sina barn en hel helg och titta på samma TV-program samtidigt.

Dom flesta verkar tycka att det var bättre förr när hela familjen umgicks med varandra istället för att sitta uppkopplade i varsitt rum. Men ingen gör nåt åt det. ADHD, ADD, bipolära sjukdomar och en massa andra diagnoser med koncentrationssvårigheter och stresssyndrom har plötsligt exploderat. En lärare som jag känner berättade för mig att dagens elever inte klarar samma uppgifter som eleverna gjorde för 10 år sen. Dom är för stressade och har koncentrations svårigheter. Dom får visserligen inte ha mobil i skolan men vad hjälper det när dom är uppkopplade resten av dygnet?

Det är ungefär som att dela ut Heroin till barnen.
Alla är överens om att det var bättre innan dom gick på Heroin, men ingen klarar av att lägga av.
Många vuxna har problem med att dom ständigt är uppkopplade på internet via sin mobil. Ändå leder man in sina 3-4 åringar i drogträsket, med ursäkten att det är utvecklande för barnen. 
Det pågår ett otäckt experiment med våra barn.
Vi kastar ut dom helt utan skyddsnät.


fredag 18 maj 2018

Lata Svenskar

Det blev mycket sand på marken i vintras.

Nu sopas det för fullt med sopmaskiner på vägar trottoarer och parkeringsplatser. Häromdan när jag skulle parkera på min parkeringsplats på jobbet så upptäckte jag att man sopat även denna. Jag upptäckte också att sopmaskinen hade lyckats sopa loss en kantsten som nu låg där jag skulle parkera. Sopmaskinsföraren var alltså för lat för att kliva ur maskinen och flytta en kantsten, vilket skulle ta bara några sekunder.

Senare samma dag ser jag en man som klipper gräset på min arbetsplats. Småstenarna flyger runt gräsklipparen och pinnar och ris fastnar i klipparen och släpas med när han helt oberörd fortsätter att köra klipparen. Han är för lat för att flytta pinnar, ris och stenar innan han klipper.

När jag börjat tänka på det här så upptäcker jag att det är lika överallt. 
Åker man in till stan så ligger det omkullsopade kantstenar lite varstans. Och har inte sopmaskinen kommit åt i nåt hörn eller så, så ligger sanden kvar där.
Om nån har röjt undan lite busk eller sly i nån park eller annat grönområde. Då är det tydligen för mycket begärt att dom som gjort det ska plocka upp pinnarna och skräpet som blir. Nej låt det ligga bara.

I vintras hängde det halvmeterlånga istappar ifrån hustaken i stan. Ingen orkade ta ner dom, nej opp med en skylt på trottoaren med texten "RASRISK" bara. Inte orkar folk skotta snö från taken heller. Sen blir dom sura när taket rasar in och  försäkringen inte gäller .

En lastmaskin lastade snö från en parkering i vintras upp på ett lastbilsflak. Det blev spill varje gång han lastade, men istället för att kara ihop spillet när han väntade på lastbilen , så lekte han med sin mobil.

Så här är det överallt i Sverige!
Lata Svenskar som leker med sina mobiler istället för att jobba.
Nej det var bättre förr!


Kantstenen på min parkeringsplats

tisdag 15 maj 2018

Lastbil delat med Bro

För många år sen hade jag en otäck dröm.
Jag drömde att jag var på nån slags temadag eller konferens med jobbet. Vi skulle ha grupparbeten och alla delades in i små grupper om 3 till 4 deltagare i varje grupp, utom jag som blev ensam i min grupp. Alla fick vi samma uppgift. Det var ett räknetal och talet var Lastbil dividerat med Bro. Svaret skulle vara i antal kycklingar.

Dom andra grupperna skrev och skrev och verkade inte ha några som helst problem att förstå eller räkna ut mattetalet. Jag fattade absolut ingenting. Ju mer jag tänkte desto mindre förstod jag. Jag blev svettig och svimfärdig alltmedan mina arbetskamrater skrattade åt mig, som ingenting begrep.

Många gånger har vi skrattat åt den där drömmen, jag och mina kollegor.
Men det var inte förren på vår senaste temadag som jag insåg att vi är där nu.
Mardrömmen håller på att bli verklighet.

Plötsligt satt jag där tillsammans med mina kollegor och chefer och förstod ingenting. Vi ska mäta hur våra patienter känner, tycker, äter, drogar, relaterar, sexualiserar, sover, sköter sin hygien sin ekonomi och sina familjerelationer. Sen ska vi poängsätta alltihop efter ett krångligt poängsystem där 1 är 1, 2 är 2 och 0 och 9 är 0. Sen ska siffrorna in i journalen och när dom väl står där så förstår jag lika mycket som om jag läste en random tipsrad.

 Kollegorna ler och verkar förstå. Själv fattar jag ingenting.

Allt vi gör med våra patienter ska skrivas i journalerna.Om vi klipper tånaglarna eller köper godis åt dom så ska det med. Men det måste vara kort och vi får inte skriva personligt eller lägga in egna värderingar, vilket utesluter alla "riktiga" samtal, som inte passar in. Det är viktigare att vi dokumenterar att vi inget gjort, än att vi gör nåt som vi inte dokumenterar.
Sen ska det alltid vara en aktivitetskod när vi dokumenterar. Ingen verkar veta varför eller hur koderna ska användas. Dom passar nästan aldrig in i sitt sammanhang och som .ex. kan nämnas att om vi går ut och köper cigg med en patient så hamnar det under en kod,låt säga (DNQ035 att sköta sin egen hälsa)
 Jag frågade lite försynt om det inte var lite fel att klassa cigarettköp som att sköta sin egen hälsa, men fick till svar att den koden passade bäst.
Ibland sitter vi och funderar över vilken kod vi ska använda i olika sammanhang, då brukar en kollega säga att ta (hjärtbyte) eller vad som helst. Det är ändå ingen som läser.

Sakta men säkert smyger dom på oss fler och fler obegripliga uppgifter formulär och diagram. Jag begriper ingenting, men många av mina kollegor går runt leénde och ser ut att begripa. 
Är det nån som jävlas med mig?
Eller har nån förgiftat min hjärna så att jag inte fattar?
Är det dags att linda in huvudet i folie så att överläkaren inte kan läsa mina tankar, som en patient sa en gång?

Lastbil delat med bro
hittade jag ingen bild på
men väl en lastbil delad av bro 


fredag 4 maj 2018

Krig och elände


Sköt dig själv och skjut på andra, sa jämt farsan.
Sen sköt han sig själv.





Vi diskuterade länge mängdrabatten på brott.
Sen sköt vi några till.



Inte visste vi varför eller vilka vi sköt på.
Men kul var det.

Äntligen blev det så tyst .
Att man kunde höra fågelsången.

tisdag 1 maj 2018

BITTERPITTEN på barnkalas

Kakbordet dignar av söta kakor.
Föräldrarna öser på kakor på faten till sina små juveler. Är kakorna inte söta nog så spottas dom genast ut av dom små bortskämda barnen.
 Här är det barnen som bestämmer.
"Mamma jag vill inte ha, den är äcklig. Hämta tårta"
Av nån anledning vill föräldrarna att barnen äter sig mätta på söta kakor innan dom får ta tårta. (att man ska äta sig mätt på kakor innan man tar tårta är förmodligen det enda som finns kvar av gamla fattigSverige)

När barnen väl har ätit, spottat och sullat runt med kakor och saft,pillat ur sylten ur ballerinakexet och trampat ner resten på golvet, och börjar bli rejält uppspelta av sockerintaget, då är det dags för tårtan.
Tårtan ser så läckert inbjudande ut att barnen inte kan låta bli att äta även om dom sen länge sen var mätta. Dom trycker i sig tårta och blir alltmer aggresiva sura och griniga, vilket resulterar i att dom skriker och mästrar sina föräldrar efter bästa förmåga.
När detta sockerförgiftnings maraton är som värst får barnen varsin påse godis.

Nu åker tårtan i golvet och saften ner i mammas knä.
Nu ska all godis smakas på en gång.Med godis dreglandes ur munnen skriker barnen att mamma är dum. Iriterrade föräldrar säger lite förläget att deras lilla juvel är övertrött och nog måste åka hem och lägga sig.

Det slår mig att det jag nyss genomlevt och sett är ett helt lagligt sockerförgiftnings kalas för små barn. Vi ger barnen en överdos av den starkt beroendeframkallande drogen socker. Sen tittar vi på när barnen först blir speedade och sedan går i sockerkoma.

"Jag tar nog inte så många kakor jag blir ju inte att må så bra då"
Hör jag några vuxna säga till varann.

Detta kalas utspelar sig inte på 60-talet, utan här och nu i vårat moderna upplysta PK-Sverige där alla talar om kalorier, kolhydrater, sockerskatt och barnfetma.