Konstiga tider

Jag såg en film häromdagen

Den är ny men utspelar sig i 50-talets USA

Det är Woody Allens nya film och den är väldigt bra. Den börjar som en romantisk komedi men blir ett riktigt bittert thrillerdrama innan den tar slut.

Det slog mig när jag såg den att den utspelar sig ca 10 år innan jag är född. Trots det så känner jag mig hemma i miljöerna och dom känns trygga på nåt vis.

Det nästa som slår mig är att jag alltså känner mig mer hemma i en tid som jag aldrig levt i än i den tid jag själv lever i nu.

Den tid jag lever i nu känns som en science fiction-roman från 70-talet.

Självkörande Elbilar, Segway och Hoverboards som fraktar runt folk i städerna, kylskåp som talar om när mjölken är slut, och själv beställer ny mjölk som levereras till kylskåpet av sig själv. Hela samhället styrs av appar i en liten platt mobil som alla har i fickan. Robotar damsuger våra golv och klipper gräsmattorna. Bankerna har bestämt att vi ska ha ett kontantlöst samhälle och vägrar att hantera kontanter. Vi ska betala elektroniskt med plastkort eller mobiler. Sjukvården prioriterar könsbyten och bantningsoperationer framför höftledsbyten och hjärtoperationer. Föräldralösa barn utvisas till barnhem i Ukraina, samtidigt som våldtäktsmän från Afrika får stanna i Sverige.

Det känns som en ond mardröm som jag försöker vakna upp ifrån.

Samhällsutvecklingen är som ett självspelande piano som hela tiden spelar snabbare och ingen verkar kunna stoppa det.

Vem vill ha det här samhället?

Inte då jag i alla fall!

Wonder Weel - Trailer