Den ångestfyllda soffan

Fick ett mail från älsklingen.

"Har vi verkligen inte plats för den här nån stans ?"

Hon syftade såklart på historien med Pianot som hon blev med tack vare onykterhet på blocket.
Och jag svarade likadant som med pianot, att"Vi slänger upp den på pickupen" Halvt på skoj och halvt på allvar.

Det visade sig bli allvar...Visserligen har jag ingen plats åt soffan, men jag tänkte att det löser sig, den är ju så frään ! Skulle kosta 1000 kr men 800 vid snabb affär.
Jag tänkte att man får väl offra sig när nån gör sig av med en sån fin soffa....Det är så klart nån som köpt nåt nytt häftigt och så ska den gamla ut...Jag kände mig nästan som en välgörare...En kulturbevarare.

Jag drog i väg med pickupen efter att jag tagit med mig bärhjälp i form av grannen....Väl framme visade det sig att det var en ung kvinna med 2 små barn som hade soffan....Jag frågade henne vad hon skulle ha in istället för soffan ? Då svarade hon att hon inte hade råd med nån soffa mer...Att hon tvingas sälja sin älsklingssoffa för att hon var i stort behov av pengar.

Vi släpade och baxade den tunga otympliga soffan ner för trapphuset och upp på pickupen...Ju mer vi slet ju mer ångrade jag mig....När vi slitit klart så skulle jag betala...Jag hade inte hjärta att ge henne 800 så hon fick 1000kr iaf.

På väg därifrån kände jag ångesten komma krypande.....Här kommer jag och snor hennes favoritsoffa mitt framför ögonen på barnen och katten....Själv har jag ingen plats åt den och behöver den inte ens utan vill bara ha.....Fan jag skulle ha gett henne pengarna och låtit soffan stå kvar så länge hon behövde den....Nu sitter väl familjen där på golvet och barna undrar varför ?

Soffan ligger kvar på pickupen och jag har inte klurat ut var jag ska ha den än....Jag känner mig inte alls som en välgörare och kulturbevarare längre, utan som en gniden utsugare av en ung småbarnsmammas utsatthet.

Hur kunde det bli så fel ?