Mannen med rösten

Året var 1985. Jag var 20 år och kände mig missanpassad. Jag tyckte att 80-talet var glittrigt,ytligt,plastigt och bara dumt.... Musiken gick inte att lyssna på... Allting skulle ha 80-tals synthar och trummaskiner...T,om storheter som Dylan och Springsteen gick vilse i 80-talssoundet. För att inte tala om hårdrockarna som drog på sig pyjamasbyxorna,skaffade pudelfrisyrer,axelvaddar och hoppade jämfota till synthtrummorna.
Det var då jag hörde en röst på radion som fick mig att haja till. Den var grov,raspig och spretig.Musiken var tidlös och ofärgad av tidens anda.Det var ofta blåsinstrument kakburksskrammel och ruffiga gitarrer...Mannen var Tom Waits. Jag trodde först att det var nån gammal bluesneger som dammats av. Men snart fick jag veta att han bara var 35 år gammal,och att han låtit som en raspig gubbe sen 25 årsåldern.
Skivan hette RainDogs och varenda låt var som en roadmovie i ett okänt land där udda existenser levde i samhällets marginal. Den skivan gav mig hopp.
Från LPn RainDogs. En musikvideo med den mest radioanpassade låten från skivan.

Eftersom Tom Waits försökte vara gubbe redan som ung,så har ju trovärdigheten bara ökat med åldern. Och när dom andra fjollartisterna inte klarar av att leva opp till sina tonårsattribut längre,så går Tom Waits bara från klarhet till klarhet.
Här 2004 hos Letterman

Och till sist i från senaste skivan som kom 2011. Bad ass me.